I en värld där alla bara ser till sig själva o sitt eget, hur ska man kunna leva då? Jag börjar nu efter ex antal månaders strul tröttna om jag ska vara helt ärlig. Jag försöker att alltid hjälpa människor och jag försöker mitt allra bästa för att vara en bra vän.

Och nu då?

Jag har slitit häcken av mig i flera månader o funnits där och pratat och stöttat och även fyllt upp en tom säng. Många fina ord har man fått och man började vid nåt tillfälle att tro på dem.. Jag köpte det hela. Jag kom i hans liv, jag träffade hans dotter. Jag låg med häcken halvt utanför sängen o ryggen tog död på mig och jag vaknade fortfarande glad på morgonen, trots uppenbara obekvämligheter under natten..

Jag har fått höra hur bra han snackat om mig till sina vänner. Människor hörde av sig o pratade med mig, bara ett par stycken, men det var ändock ett par stycken och det betydde nåt så fruktansvärt mycket för mig.

Nånstans på vägen så räckte jag inte till, någonstans på vägen så förvandlades alla fina ord till lögner och jag vet inte längre vad jag ska tro. Människan jag lärde känna har aldrig existerat och nu när jag faktiskt behöver honom mer än någon så finns han inte längre.

Jag känner att jag blir raderad ur hans liv. Nåt som jag inte förtjänar. Han sårar mig om o om igen. Allt jag fått höra de senaster veckorna är hur han jämför mig med sina ex. Och det knäcker mig, helt totalt. Jag har nu haft tre veckors semester som jag lipat mig igenom, jag har sovit ungefär 30 timmar sammanlagt under de här tre veckorna och mina nerver är på helspänn.

Nånstans på vägen så önskar jag att jag bra kunde lägga mig ner o släppa allt. Totalsläppa det, somna ifrån allt...

Det hade inte haft någon betydelse ändå, jag är raderad.

De här senaste veckorna har varit tumultartade för mig. Jag har i ex antal månader fluffat omkring på rosa moln och bara varit gladast i hela världen för att jag har haft Honom i mitt liv. Damn, kär bara. Verkligen.. Går inte förklara..

Jaja, han har flippat iaf, det var ju inte första gången, men ja, numera dumpad, dissad och jävligt arg o förvirrad... Han vet inte vad han vill säger han. Svårt att övertyga någon om antingen det ena eller det andra. Jag försöker visa honom hur mycket han betyder för mig men jag inser att han är livrädd och tror inte på mig ändå. För mig känns det som att han bestämt sig för att han ska ta avstånd från mig bara för att han vet att det kan bli nåt utav det hela. Saker funkar, saker klickar. Sen att man har saker runtomkring som inte gör det lätt, det är väl en femma. Det känns för mig oxå som att det är det som allt hänger på. Jävligt frustrerande för mig.

Nu dom senaste veckorna så känner jag mig bara dissad, hela tiden. Jag kan minnas allt han skrivit till mig och det är ju därför jag inte släpper honom. Jag väntar på att han ska speak up and be the man he claims to be...