Jag vet inte om man ska kalla det ett steg i rätt riktning. Men jag tror allt det. I helgen så var jag hemma i Småland och hälsade på vänner och familj.

Jag kom på mig själv med att bli helt bestört när min mormor i lördags hade köpt en byrå till mig och vi sitter där i bilen hem när mormor helt plötsligt säger: "Men Sandra, har du någon som sätter ihop den åt dig nu då?". Man behöver inte vara ett geni för att luska ut att mormor menar om jag har nån KARL som kan komma och sätta ihop den åt mig, för kvinnor bebandlas ju inte med sånt. Helt bestört och nästan förolämpad som börjar jag svära och muttrar att jag kan minnsan sätta ihop den jävla byrån själv utan nån hjälp från en karl. Jag påpekar dessutom att den kvinnliga listen kan komma väl tillpass när det kommer till möbler som köps från Jysk (skitställe).

När jag o Karro kom hem till Pålsboda i söndagskväll var man inte speciellt sugen på att börja bära mbler o montera o grejer. Vi slängde oss på soffan, tog en soft kväll i äkta söndagsmys känsla.

Men igår efter jobbet. Då var det dags att ta tjuren vid hornen och bära upp byrån. Upp med byrån bara. In med den i vardagsrummet. Jag o Karro tittade på varandra och gav varandra en ömsesidig "Nu jävlar är det dags"-blick.

Vi åtog oss denna uppgift väl och vi gick segrande ur denna djungel av pluggar, spik, knoppar och delar. Victourious, nu står den där.

Så ännu ett slag för att som kvinna klara sig själv. Byrån står där. Inga större missöden och jag kan lova att jag svor mindre än vad jag någonsin hört en karl göra när det vankas ihoppbyggning av möbler.

So screw you guys. Jag står på egna fötter...

Känns som att jag haft en helvetisk dag.. För mycket bara. Går under..

Inte nog med det så kom jag hem idag o skulle ringa den där uppfödaren om valpen jag skulle ha. Eller rättare sagt som jag skulle ner och tittat på i helgen som jag kanske skulle tagit på foder. Hon lämnar då återbud för att hon ångrat sig för jag har en Canaan Dog och hon vågar inte ha dem tillsammans. Kanske ska man kläcka ur sig det lite tidigare? Eller?

Jag väntar på helgen nu. Helt otroligt vad man kan längta hem.. Känns som att jag deppar ihop här hemma. Ångrar så mycket och kan känna att jag gett så mycket mer än vad folk fötjänat på så många plan. Och vad har man kvar nu när allt kommer o kring? Inte så jävla mycket.

Åker iaf hem i helgen och det är det som betyder nåt just nu. Jag ska krama dem allihop Karro, Jorma, Danne, Mamma såklart, John, Micke ska få en gigantisk kram han när han kommer och hämtar mig i Jönköping. Hmm sen vem ska jag träffa mer? Jo förresten Tina ska jag ringa :) Funderar på om jag skulle lyckas träffa upp Sandra med kanske när man ändå är hemma i Smålandsstenar. Det är säkert en massa som jag glömt bort men det kommer dyka fram efterhand.

Nervös över imorgon, vill inte. Suger och göra allt ensam. Inget stöd. Fan. Saknig.

Ska kolla vovven i helgen iaf. Det ska bli kul.

Det går inte för allt i världen att beskriva vilken hemlängtan jag har...

Jag vill inte vara kvar här längre, jag har ingenting här att hämta.. Men hur ska jag ta mig härifrån? Hur ska jag klara mig? Det är  nästintill omöjligt att hitta ett jobb nu och jag har minst sagt en del skulder att ta hand om och de löser inte sig själva precis..

Jag står inte ut längre och man kan inte hålla en obesvärad fasad alltför länge. Mina skådespelartalanger kanske inte är bra nog, vad vet jag. 

Känns som att livet inte har något att erbjuda, undra om det är det här som kallas att gå i väggen? Jag bryter ihop utan anledningar i tid och otid. Vet inte vad fan det är för fel på mig. Jag bryr mig inte om någonting längre.

Vill radera mig själ. Låt mig va.

Irriterad, frustrerad över att jag inte fick dela med mig. Du är snål..

Dags att försvinna..

Jag hanterade det bra en liten liten sväng.. Nu är jag där igen.. Shit jag har på allvar aldrig känt mig så down som idag..

Det får låta hur sjukt det vill men kvällens planer är följande. Knäcka ett gäng öl, ja, ett helt gäng. Har tolv som står på kylning nu. Under tiden som jag intar alkoholen ämnar jag rensa i hela lägenheten. Dvs alla klädkammare o garderober som varit lite av tillfälliga förråd sen jag flyttade in. Har haft så svårt för att göra mig av med saker men tänkte att under påverkan av alkohol och hjärtesorg så borde de inte betyda fullt så mycket. Så nu ska jag äta. Sen har jag laddat upp med ölen, tre rullar med sopsäckar och helt oerhört mycket gammal 50-60-tals musik.

Kameran kommer säkert dyka fram.. Fan...

Det är helt bisarrt att en människa som suttit och tutat i en en jävla massa skitsnack tror att det finns någon vänskap att trilla tillbaka på när saker som kallat "lugnat ner sig lite". Jag kan känna att jag just nu känner mig fruktansvärt skeptisk till att det kommer lugna ner sig.. Kan känna att jag blivit visad noll respekt o efter samtalet i måndags där han blev rutten på riktigt så vet jag inte om jag vill ha den "vänskapen". Kanske är det en vänskap att räkna med i framtiden? Inte fan vet jag och just nu kunde jag inte bry mig mindre...

Jag får sällskap i helgen för att jag ska få något annat att tänka på.. Vet inte om det är bra eller inte. Känns som att jag hämnas på någon som inte bryr sig.. För inte fan bryr han sig om jag drar hem en snubbe i helgen och förnedrar mig själv... Förlorad..

Så har man kommit hem efter en helt underbar helg i Gävle.. Har haft supermyspys, men du vet sådär i efterhand så blir man ju alltid lite fundersam..

Fredagen så landade jag inte i Gävle förräns klockan kvart i åtta. jag var helt sjukt trött efter att ha suttit på tåget i 4,5 timmar. Kändes som att jag aldrig skulle komma fram. Mötte upp dem på stationen och var supernervös, jag hade ju inte en aning om hur jag skulle bete mig. Inte den blekaste. Hur ska man bete sig mot en människa som man tjafsat med i två månader? Jag var iaf Kickass Happy att se honom. Monsterkram bara och ville inte alls släppa, men sen å andra sidan så vill jag ju aldrig släppa honom när jag väl är nära..

Igår så var det dags att åka o lämna Lilltjejen i Sundsvall, oh how I love her. På vägen upp var det en stort ståhej över gula bilar. Ska nog erkännas att jag är helt omöjlig o blev självklart helt inne i det. Till slut blev man ju helt galen o skrek så fot nåt gult närmade sig. Btw, I won :P Känns som ett viktigt tillägg för mig.. ;)

När vi kom tillbaka från Sundsvall så packade vi ihop lite mat och åkte ut till Hedesuda. Jag älskar det stället. Helt lugnt, allt bra bara.. Där kan jag vara mig själv utan en massa saker som stör mig runtomkring...  Därute kändes det som att Han började uppskatta mig mer o mer., se mig för den jag är. Och han verkade gilla det. En varsinn sallad på altanen med en massa trevligt småprat.. Men ack vad det där småpratet kan få mig förvirrad..  Han tänker inte på vad han säger ibland, på gott o ont. Det gör mig förvirrad som sjutton även om jag gillar det. Jag konstaterade när jag var därute att jag ville hitta något sånt ställe och börja jobba hemma och bara leva så, varav jag fick en snabb kommentar: "Ja, du kan ju sitta härifrån o ringa". Jag ignorerade det bäst jag kunde. Sen kom vi in på biodling och jag sa "Bor jag såhär så vill jag ha ett par bikupor så jag kan få lite egen honung, jag tror det tog två sekunder så säger han: "Ja, dom kunde stå där nere", så pekade han ner mot åkrarna.. Samtidigt som jag vart skitförvirrad så kan jag inte låta bli att sitta här hemma o små le lite. Det var mysigt att få drömma lite om en framtid iaf. Det gjorde han med, även om han inte var medveten om det..

Vi skulle nånstans där på kvällen hitta ut till en sjö, men den hade flyttat på sig, så vi hittade den inte ;) Förstår inte hur den kunde försvinna bara sådär :P Istället lyckades vi träffa på en skitäcklig älg o jag var på väg o börja lipa..

 När vi kom hem hade Han blivit så dålig, matförgiftning. Han mådde superdålig o jag visste inte vad jag skulle göra. Man känner sig så maktlös och överflödig i det läget. Man vill hjälpa men man gör faktiskt ingen större nytta. När vi slutligen kom i säng så hade han fått på sig någon ynklig liten filt, täckte ju inte han ju. Offrade min filt o frös resten av natten :P Men vad gör man inte..Jag låg o höll honom i handen o strök honom över huvudet, ville ju ta hand om honom... Igår när han låg o var som sämst så bara tittar han på mig och så säger han: "Varför är du så snäll mot mig när jag är så dum mot dig hela tiden?".. Tror han insåg varför. Det kändes så.. Somnade hållandes i hans hand, vill aldrig släppa den...

Söndagen, de få timmarna jag fick var iaf en höjdare... Han höll min hand nästan hela vägen in till stan. Kändes som att han inte var så sugen på att jag skulle åka hem.. Kändes nästan som att han skulle sakna mig.. Jag vet bara att jag igår kväll låg o grät när jag skulle sova för att jag var helt övertygad om att det var min sista natt med honom ever.. Men när vi skiljdes på stationen idag så var jag inte fullt så säker... Kändes som att det precis hade börjat... Han gav mig iaf mer pussar och mysigare pussar än vad han någonsin gjort under tiden vi träffats..

Och jag vet inte vad det är, men han sitter i luren i örat på mig nu.. Och han har tänkt på mig idag för sms har det kommit. Kan det vända nu kanske? Är det min tur? Jag vet inte, men man kan ju alltid hoppas. Nånting var iaf där i helgen, jag tror inte jag var den enda som kände det..